lördag 27 augusti 2011

Nycklar till en märklig värld

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever i en dvala. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad. En del av den där märkliga världen.

Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna. För mig har det fungerat bra.

Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, men att någon annan - du, du förlorade. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr. På kroppen. I våra sinnen.

Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten. Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.

Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre gör som de vill att vi ska göra. Hur vi tvingas stå bredvid och se våra egna kroppar förvandlas. Förtvinas. Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer överleva. Att vissa av oss vet.

Idag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Jag klarar inte av att följa med. Det finns inga krafter till det. Och jag vet inte om jag kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen. Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så tydligt jag kan förklara det.

20 kommentarer:

  1. Hej Kristian... har följt din blogg under ett par veckor, vet och kan känna igen dina tankar då vi två går igenom exakt samma skit just nu....magcancer o alla cellgifter e ett fittigt helvete men man får ju aldrig sluta hoppas... hoppas tröttheten släpper om ett par dagar och att du får ett par bra o positiva dagar tills nästa omgång... önskar dig allt gott Mvh Catrin

    SvaraRadera
  2. Läser du andras bloggar, personer i samma situation som du? Rekommenderar Helenas blogg, om du inte redan läst den
    http://vitbalansen.blogspot.com/

    Hälsar Irene

    SvaraRadera
  3. så vackert du skriver i det svarta - och så hoppfullt. önskar dig all framtid ♥

    SvaraRadera
  4. Ibland är orken för liten och sorgen för stor.
    :)

    SvaraRadera
  5. Kristian, du otrolige berättare, alla läser inte blogg så du helt enkelt måste ge ut en bok, eller hur?

    Och ja, vår plötsliga svaghet som måste innehålla kraft för att orka kämpa mot Försäkringskassan och mynderisvineri. Jag vann mot dem, men det gör jag inte mot min obotliga sjukdom.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Tänker på dig Kristian. Du gjorde ett klokt val när du inte gick på begravningen. Du behöver fokusera på dig och ditt tillfrisknande och jag tror nog att du i tillräcklig utsträckning ändå, utan begravningar!, tänker på livets ändlighet och skörhet.
    Carpe diem och fortsätt bli starkare... hoppas din vidriga medicin snart har dödat monstret en gång för alla.
    Kärlek till dig från Karin <3

    SvaraRadera
  7. Trots olika cancersorter så finns samma tankar om oro och funderingar. Jag skulle också föredra att slippa den här föreställningen som på något sätt aldrig kommer att ta slut känns det som. Korta eller förhoppningsvis längre pausar emellan provtagningar. När man väl kommit så långt. Även om man blir en överlevare så finns nog oron där vid sidan om i alla fall. Som en ovälkommen följeslagare. Längtar så till att allt bara vore som vanligt igen. Jag vill så gärna bara vara frisk. Är inte så självklart längre. Jag som tidigare bara tagit det för givet. Idag önskar jag att jag förr hade kunnat uppskattat mycket mer av vardagen, även dom dagar som jag bara tyckte var så tråkiga. Men man ska ju inte behöva vara med om det här för att kunna uppskatta att ha tråkigt, det är inte riktigt så jag menar.
    Men tiden går och tankar och känslor förändras och livsgnistan kommer sakteligen tillbaka när kropp och huvud börjar återhämta sig. Nu kan jag ju bara säga hur det varit/är för mig, men känner igen mig själv så väl i allt du beskriver.
    Önskar dig allt gott!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  8. Jag förstår om du längtar till tiden före, då din kropp fungerade och du mådde bra och livet var som det ska vara för en kille i din ålder.

    Du verkar också fått ovanligt kraftiga biverkningar av din behandling. Det finns ju många olika sorters cellgifter, så det skulle kanske gå att prova en annan sort som inte gör dig lika dålig. Jag tycker du ska diskutera det med din läkare.
    Kram, alice

    SvaraRadera
  9. Jag hoppas och tror på dig Kristian!
    Och så sänder jag en tanke till Vännens familj. Ibland är det svårt att förstå hur saker och ting sker.....

    SvaraRadera
  10. Åh nej...Det måste vara svårt att acceptera sin situation som sjuk, särskilt när man är så ung. Men jag tror...Lär man sig acceptera, så här är det nu, vad är det bästa jag kan göra åt min situation som den ser ut....Det sägs, första steget mot tillfrisknande är acceptans. Då blir det en verklighet och mål att sträva mot, helst små delmål. Att vara sjuk..det som är viktigast är att acceptera sin situation, man kan välja att bli ett offer eller ta kommandot. Så Kristian..ta kommandot över sjukdomen. (inte alltid så lätt när man mår pyton av cellgifterna, men försök, kanske kan du diskutera med läkaren om en lindrigare sort) Hoppas det är värsta är över för denna gång. Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  11. Tusen kramar till dig! Kämpa på!

    SvaraRadera
  12. Den nyckeln hade du kunnat vara utan, men nu när du fått den och tillträde till den källaren som du inte kände till förut hoppas jag att du snart kan stänga den källardörren och kasta bort nyckeln och aldrig mer återvända dit. Och njuta av livet som hela tiden pågår i våningen ovanför och som du snart ska inreda igen och bebo med dina nära och kära. Och då ska du känna att under hela den här tiden då du känt dig utanför har vi varit med dig i tankarna och bara väntat på att du ska komma tillbaka till oss precis som du var innan mars 2011. För i våra tankar har du aldrig varit mer närvarande än detta år, det tror jag alla som följer din blogg kan intyga. Och mest längtar jag efter att få se dig och dina kompisar spela med ert band igen, Borlänges finest och världens bästa. kramar

    SvaraRadera
  13. "Falla fritt" med Melissa Horn till dig... Faller och känner för och med dig!
    Kram
    /Maria

    SvaraRadera
  14. Hej igen Kristian och alla bloggläsare!

    Hoppas att du mår någorlunda just nu K. Jag kan inte sätta mig in i det du går igenom, har aldrig ens varit i närheten. Som sagt tidigare så röstade jag fram den här regeringen men börjar ångra mig. Jag har pengar i plånboken men mår illa när jag hör om din kamp mot F-kassan. Mår riktigt illa.

    Har skrivit till Socialministern ett par gånger men han verkar inte bry sig. Alls. Fanken - jag var med och röstade fram honom och han behandlar mig som luft. Gillar inte det.

    I alla fall, ni är många som läser här! Gå gärna in hos Mr Minister och kommentera;

    http://www.sweden.gov.se/sb/d/13475

    Kram till dig Kristian
    Hedda

    SvaraRadera
  15. Önskar dig allt gott och att du kämpar vidare, även om det känns hopplöst ..sänder massor med styrkekramar till dig..

    SvaraRadera