lördag 27 augusti 2011

Nycklar till en märklig värld

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever i en dvala. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad. En del av den där märkliga världen.

Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna. För mig har det fungerat bra.

Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, men att någon annan - du, du förlorade. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr. På kroppen. I våra sinnen.

Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten. Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.

Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre gör som de vill att vi ska göra. Hur vi tvingas stå bredvid och se våra egna kroppar förvandlas. Förtvinas. Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer överleva. Att vissa av oss vet.

Idag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Jag klarar inte av att följa med. Det finns inga krafter till det. Och jag vet inte om jag kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen. Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så tydligt jag kan förklara det.

tisdag 23 augusti 2011

Försäkringskansern

Och så en dag stod den där, den nya motståndaren. Alldeles framför mig: en ny sorts fiende. Jag har hört talas om den. Många gånger. Berättelser som balanserat mellan mardröm och verklighet. För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?

Ja. Det var de. Plötsligt värderas min sjukdom till hur mycket pengar jag tjänade innan behandlingen gjorde mig oförmögen att arbeta. Mina hittills 166 dagar som sparkats ihjäl av cancern är nu en summa, ett antal kronor som beslutats av en utredning. En utredning som krävt mina fullständiga deklarationer från 2006 och framåt, som krävt arbetsgivarintyg från alla anställningar jag haft sedan samma år, som krävt att få blanketter ifyllda om bland annat beräknad årsinkomst för 2011, antal arbetstimmar per vecka och karensdagar. Och jag kan inte låta bli att fundera på om allt detta verkligen kan vara nödvändigt. Men vad jag tycker spelar ingen roll när Försäkringskassan utreder.

Till saken hör att jag under de senaste åren haft en enskild firma. En firma som jag enligt svensk lagstiftning kan göra vissa avdrag för när jag deklarerar. Den här situationen är inte på något sätt unik med mig. Många enskilda företagare använder sig av liknande avdrag – för att de har rätt att göra det. Småföretagare som jag har pratat med säger samma sak: att tvingas till sjukskrivning skulle innebära ekonomisk katastrof. Försäkringskassan stirrar sig blind på den deklarerade inkomsten. Att som småföretagare bli sjuk i Sverige kan mycket väl bli nådastöten för verksamheter som redan kämpar för att klara livhanken.

Och det beslut som Försäkringskassan kommer fram till tolkar jag som värdemätaren för den tid av mitt liv som går förlorad. För den smärta som min cancer orsakar. Missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter att bli ekonomiskt oberoende. Men min sjukdom idag är alltså enligt Försäkringskassan inte svårare att hantera än med hjälp av storleken på den plånbok jag hade innan jag blev drabbad. Kalla mig vad som helst, men plötsligt vet jag inte vad som är mest påfrestande: cancern eller Försäkringskassan? Däremot vet jag att mitt val att bli enskild företagare, och att jag därefter haft den dåliga smaken att drabbas av cancer, är den sämsta idén jag någonsin förverkligat.

Jag har tagit mig igenom cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation. Men matchen mot Försäkringskassan kan gott och väl bli den som slutligen sänker mig. Den som fick mig att börja arbeta när hela kroppen och varenda beståndsdel av min varelse skrek nej. Det här kan bli det som tvingar mig att sälja allt jag äger. Som får mig att vända upp och ned på soptunnor i jakt på burkar att panta, för i det här samhället har jag som sjuk tydligen inte råd att leva.

Tack, Försäkringskassan. Tack för omtanken, den tid ni tar er. Och tack för er förmåga att förstå hur det är att leva med en svår sjukdom. Det drabbade Sverige är utsatt för ett allvarligt hot. Det har en revolver i sin mun. Och det är du, Försäkringskassan, som har fingret på avtryckaren.

fredag 19 augusti 2011

I väntan på det som komma skall

En dryg vecka innan operationen den 15 juni hörde jag av mig till Försäkringskassan. Jag berättade att jag från och med den kommande onsdagen skulle vara oförmögen att arbeta. Hur mycket jag än skulle vilja, så skulle jag tvingas avstå från det jag älskade och fortfarande älskar. För kroppen skulle inte orka. Den skulle ha fullt upp med att försöka vakna, försöka lära sig gå igen. Försöka äta mat och försöka göra allt det där som alldeles nyss var en självklarhet. Egentligen sjukskrevs jag av läkarna redan samma dag som min cancer upptäcktes, men jag ville leva så normalt jag kunde, så länge jag kunde. Men i och med operationen tvingades jag abdikera. Det förstod jag.

Telefonisten däremot, verkade inte förstå någonting. Hon frågade mig när jag blev sjuk. Jag svarade att min cancer upptäcktes i början av mars, men att det inte gick att precisera när jag egentligen fick sjukdomen. Hon var fortsatt förvånad. Förvirrad. Hon frågade hur det kom sig att jag inte hade sjukskrivit mig tidigare. Då svarade jag att jag dittills varit så pass pigg att jag kunnat arbeta. Att det känts viktigt att ha hållit sjukdomen ifrån mig, så mycket jag hade kunnat. Då informerades jag att jag inte kunde sjukskriva mig innan jag var inkapabel till att arbeta. En sjukskrivning kunde enligt henne bara aktiveras samma dag som jag… blev sjuk. Jag undrade – skämtsamt – om hon verkligen menade att jag vid detta tillfälle inte kunde sjukskriva mig från och med nästkommande onsdag, då operationen skulle äga rum. Nej. Det var enligt henne en omöjlighet. Ogenomförbart. Det bästa vore om jag kunde ringa på onsdagen, eller alternativt: att någon i min närhet ringde i mitt ställe under dagen för min operation. Fullständigt absurt. Någonstans där blottade jag ett stycke av det gidlundska temperamentet. Jag bad henne skicka blanketterna till mig, så att jag kunde fylla i dem när jag själv tyckte att det passade. Hon suckade bevärat och sade att hon visst kunde göra det, men att det knappast skulle bli rätt. Jag frågade henne vad hon själv tyckte om det här systemet.
– Vad jag tycker om det här har ingenting med saken att göra, svarade hon, uppenbart irriterad över att hon fått en envis jävel på tråden.
– Kan jag få fråga en sak? undrade jag, uppspelt av situationen.

Det fick jag inte. Hon lade på luren. Då exploderade jag. Blev fullständigt rasande. Var det så där jag i ett trängt läge skulle bli bemött av Försäkringskassan? Jag har sagt det tidigare i mitt liv och jag säger det igen: Eva Gidlund didn’t raise no fool. Det dröjde inte många sekunder innan jag ringde upp Försäkringskassan en gång till. Jag fick göra samma knappval, stå i samma telefonkö, sitta med samma väntan. Fast med en annan ilska. När jag väl kom fram lyckades jag däremot charma till mig numret till någon form av chef. Och efter ett antal meddelanden på dennes telefonsvarare ringde hon efter ett par timmar upp. Hon lyssnade tålmodigt. Tog mitt ärende på allvar. Några veckor senare fick jag ett samtal från en intern utredare som ställde frågor om det där samtalet som gick snett. Hur det egentligen slutade har jag ingen aning. Lika lite visste jag då att det bara var början på min kamp mot Försäkringskassan.

tisdag 16 augusti 2011

Som ett kärleksbrev

Sommaren dör. Jag ser att semestrarna börjar ta slut. Jag ser fotoalbumen. Läser och hör om hur alla har haft det. Och jag ser att det är dags att börja jobba igen. Att skolorna snart är igång. Med utbildning. Gemenskap. Jag märker att alla gör sig redo för livet. Igen. Och här står jag kvar. Med en sommar som kan gå och knulla sig själv någonstans. Jag kommer att stå kvarlämnad. Som det ser ut nu så kommer jag få lov att lämna alldeles för många projekt innan de är färdiga. Jag tvingas tacka nej till uppdrag. Varenda gång gör det lika ont.

Nu för tiden handlar min tillvaro om de närmaste timmarna. Längre än så är ingen idé att planera. Igår var jag inne vid Slussen. Började må märkligt illa. Som om klockan var kvart i fyra på natten och jag hade druckit för mycket. Jag vinglade tillbaka mot tunnelbanan. Stegen tog sin tid. Satt till slut yr och svettig och fokuserade på att hålla mig vaken hela vägen hem. Vid Midsommarkransen kom de första uppstötningarna. Jag spände ihop mina käkar. Tänkte inte kräkas i vagnen. Sträckan till Telefonplan har aldrig tagit längre tid. Ett par platser bortanför mig satt en granne. Bara han inte skulle se mig. Hur fan skulle jag då bära mig åt? Jag sänkte mitt huvud för att han inte skulle se mitt ansikte. Uppstötningarna fortsatte. Revolt i halsen. Tunnelbanan rullade långsamt. Här fanns ingen brådska. Jag blev allt mer yr. Vi kom ut ur tunneln. Nu var perrongen nära. Jag reste mig, gick med blicken fäst på dörren. Trängde mig förbi kvinnan med barnvagnen. Det uppstår en pinsam tystnad när man spyr rakt ut på Telefonplans tunnelbanestation när klockan just passerat lunch.

I torsdags var jag så lycklig. Kände att jag lämnade sjukhuset som en segrare. Fredagen var härlig. Och på lördagen gick jag till och med på ett par vänners födelsedagsfest. Många från livet som det en gång var, var där. Som en återträff. Vi skrattade. Pratade. Kramade varandra. Innan kroppen började krångla. Efter en stund tvingades jag lämna festen. Tog på mig vantarna när ingen såg och tog mig hem i natten. På söndagen orkade jag inte göra någonting alls. Inte igår heller. Nu börjar jag bli rastlös. På riktigt. Och jag kan inte låta bli att fundera.

Jag minns hur jag och vännerna brukade ge oss ut i nätterna, och hur lång tid det kunde ta innan vi var tillbaka. Minns att jag aldrig var den som gick hem först. Hur vi förtjusta skrek in i nattens mörker, med de tomma järnen bakom oss, med det osäkra rakt framför. Hur vi dansade när alla skulle stå stilla. Jag minns hur fri jag var. Hur levande.

Jag minns mitt leende, det där som formade mitt ansikte. Jag minns när jag skrattade och verkligen menade det. Jag minns när jag kunde bestämma idag, vad jag skulle göra imorgon. Jag minns livet, innan torsdagen i Falun.

Jag minns hur jag alltid brukade säga vad jag tyckte. Hur jag inte brydde mig så mycket om vad andra skulle säga. Minns hur jag brukade planera att göra saker – och att jag därefter faktiskt gjorde dem. Jag tror att jag minns resorna som jag skulle göra. Och jag hoppas att jag minns mina mål. Och jag minns hur mycket jag faktiskt tyckte om mig själv, även om jag inte visade det så bra. Jag minns att jag gjorde mig stolt. Men allt det där var då. Nu är nu. Jag kan se hur allt passerar.

Livet. Jag saknar dig.

- - -

En dag som denna kan jag inte beskriva hur rakt in i mitt pojkhjärta den här låten talar.

fredag 12 augusti 2011

I natten min

Efter åtta dygn i sängen kom smärtan i ryggen tillbaka. Den där som får mig att tro ”det är nu jag går av på mitten, det är fan i mig nu jag dör”. Men jag gick inte av. Inte heller dog jag. Istället låg jag på sjukhuset med en brinnande längtan efter att få komma därifrån. Och när klockan släpade sitt arsle till elva var det dags. När jag klev ut genom entrén ville jag sträcka upp armarna som en slugger, nyss förklarad segrare efter tolv ronder. Det gjorde jag inte. Jag gick med bestämda steg förbi taxibilarna mot mamma, bilen och friheten – ja, faktiskt.

Hemma duschade jag i en evighet. Gjorde mig ren. Fri från sjukhusets dofter. Sedan betraktade jag min nakna kropp i den immiga spegeln. Ryggraden, bäckenet. Skelettet som jag är. Mitt ansikte som ser så mycket äldre ut. Blekare. Som av gifterna blivit knottrigt. Jag tittade på min vänstra handflata. Och tänkte på när kirurgen berättade att det var så tumören såg ut. Lika stor som min hand. Lika tjock som mina fingrar. Utspritt som ett nät. Ett strypgrepp i min mage. Jag tänkte på att jag varit öppen med min sjukdom. Att alla vet. Att jag inte varit hemlig. Inte behandlat mig själv i smyg. Kanske kommer jag att skrämma bort någon eller några. Kanske är och förblir jag skadat gods. En cancerogen kropp. Skadad. Karl Stranne.

På natten fortsatte tankarna. På att jag under mina vistelser på sjukhusen och behandlingarna inte knutit någon till mig. Inga andra patienter. Inga andra som är drabbade på samma sätt. Den här sjukdomen kommer att vara min egen. Kanske kommer det här att bli som de där resorna jag gjorde förut. De där som jag sällan kan prata ordentligt om, eftersom jag gjorde dem själv. Min cancer är ännu ett land. Även den här gången reser jag själv. Men kanske är det så jag reser. Kanske är det så jag kommer leva. Tankarna eldade vidare. Min egen säng, den som jag längtat efter, gav mig ingen ro. Jag vände och vred mig till förbannelse. Timmarna gick. Ryggen hälsade på. Funderingarna malde. Vid det här laget var mitt huvud kokhett. Öronen glödgade. Placebofeber.

Men plötsligt trodde jag att jag förstod varför min kropp agerade som den gjorde. Jag kände livet komma emot mig. Jag såg det skymta. Hur det rörde sig i mörkret bortanför min säng. Jag såg hur det kom rusande emot mig. Hur det för första gången på länge – trots allt, trots att det här inte är över, trots att ingenting är säkert eller förbi – befann sig inom räckhåll. Jag såg det komma rusande.

Sedan låg jag vaken i flera timmar, funderandes på vad det livet kan komma att innebära.

tisdag 9 augusti 2011

Det står ett bältdjur vid fönstret

Jag har blivit bra på saker som jag borde vara dålig på. Jag kan ligga stilla och vaken i flera timmar utan att göra någonting. Jag kan växla ner tempot i min hjärna, så att den närmar sig en dvala, bara för att inte min längtan och min rastlöshet ska bli för stark. Och jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det. Jag gör det varje dag.

Jag är påverkad. Drogad. Kraschad. Morgondosen ligger på åtta tabletter, en skrattretande summa där den bildar hög i min handflata. Och nu har jag kommit till ett läge där kroppen säger ifrån. Förut kunde jag svälja alla piller i ett enda svep, utan att det gjorde mig något. Nu kan jag knappt ta ett enda utan att mitt huvud börjar vibrera av en kväljning. Men hur många preparat jag än trycker i mig, så vägrar kroppen att resa sig. I alla fall den här gången. Cellgifterna efter operationen har visat sig vara det närmaste ett helvete jag någonsin har kommit. Den direkta smärtan efter operationen kändes mer logisk. Då berodde mitt tillstånd på vad en skalpell hade åstadkommit. Det här är en osynlig fiende. Någonting som gömmer sig. Någonting som duckar för mina slag. Så jag försöker vänta ut den. Så jag sover. Hela tiden. Hela dygnet. En häst sover drygt tre timmar per dygn. En räv nästan tio. Och en bälta 18. Jag antar att jag är en bälta.

Men någon gång under det femte dygnet ger jag upp. Då har jag redan pratat med jourläkaren vid ett flertal tillfällen. Hon sade att det kanske var läge för mig att bli inlagd. Igen. Min kropp reagerade som ett trängt rovdjur. Jag låg och vände mig, vred mig i den hopplösa sängen. Pressade kroppen mot väggen och förde mina kalla fingrar över ansiktets skäggstubb. Dagen efter att jag pratade med henne första gången så orkade jag inte mer. Jag packade en väska lite slarvigt, ringde en taxi, åkte hela vägen genom sommaren med stängda ögon.

Först gick jag fel. Jag gick in på avdelningen där jag behandlas med cellgifter. Dofterna attackerade mig precis som förväntat. Jag rörde mig med krokig rygg, med ena handen på magen och med blicken sökandes efter en toalett. Efter en stund somnade jag däremot på en brits, fortfarande iklädd jacka och skor.

När jag vaknade kom mamma och mormor in i rummet. De var sommarvackra. Jag var trött. Det var länge sedan jag träffade mormor, men jag orkade knappt resa mig för att hålla om henne. Nästa gång, en annan gång, ska jag hålla om dig så du känner hur älskad du är. Hur jag längtar efter de gånger vi ska ses. Hur tacksam jag är över att just du finns med i våra liv.

Min främsta fiende här är doften. Den sterila, skarpa attacken som finns här överallt, som har tapetserat väggarna, som är sjuksköterskornas rena händer som gör varje vindpust till en rasande kamphund, är numer detsamma som känslan som infinner sig vid min behandling. Då kroppen försvinner i ett svart hål. Därför isolerar jag mig på mitt rum. Håller dörren stängd. Jag har virat en tröja runt mitt huvud, runt munnen och näsan. Det får min tillvaro att lukta Kristian. Bara något dygn eller två till, sen ska jag nog få komma härifrån.

När jag vaknade blev jag ståendes vid fönstren som visar upp det sovande runt Årstaviken. Himlen har inte bestämt sig för om det blir solsken eller oväder idag. Jag står kvar en stund. Funderar. Jag undrar vad det blir för dag.

fredag 5 augusti 2011

Fem skott i bröstet och ett par flaskor åt den späde

Jag hade en barnslig morgon. Gjorde en massa saker som absolut inte kunde vänta. Jag diskade länge och väl, kliniskt noggrant. Jag vattnade blommorna och petade i ogräset med faderlig omsorg. Tvättade mig sakralt ren. Rakade mig precist. Sen gick jag mot tunnelbanan. Missade den. Tog nästa. Gick från Zinkensdamm, förbi kinabuffén, de som tränade på löparbanan, förbi civilsnutarnas utryckning, förbi platsen där vi en gång spelade och lägenheten där min faster tidigare bodde. Ringvägen har aldrig varit längre. När jag till slut var framme var jag försenad till behandlingen. Försenad till min egen räddning.

Det låter så dumt. Det ser så dumt ut när jag skriver det. Men det var exakt så det var. Och exakt så det fortsatt kommer vara. I detta ögonblick, när jag skriver dessa rader, känner jag den exakta smaken i munnen, doften som kittlar mina näsborrar, hur kroppen blir svagare, hur andningen blir djupare och hur jag snart kommer att slumra. Exakt så som det blir på sjukhusets andra våning, där jag under onsdagen skulle få sammanlagt fem sprutor och tre flaskor med det jag inte överlever utan, skjutet rakt in i bröstet. Jag fick ett nytt rum den här gången. Ifrån fönstret såg jag på avstånd huset där jag bor. Jag tänkte på disken som stod i köket, på blommorna, morgonens dusch. Jag reste min ena hand, men mitt hem var långt bort.

När jag väl kom hem, ett par timmar senare, klev jag in i en lägenhet som jag försökt förbereda så mycket som möjligt. De skönare strumporna, den mjukare tröjan och de smaklösa byxorna låg i fåtöljen. På bänken i köket stod maten jag skulle äta, kylskåpets kyla är alldeles för extrem för mig. Efter varje behandling dröjer det länge innan jag kan peta runt därinne, utan vantar. Persiennerna var neddragna. Utanför rasade sommaren. Under bordet låg hyrfilmerna, i Dvd:n låg en serie och väntade på mig. Men timmarna förvreds i en mörk berusning. Den värsta hittills.

Jag låg i fosterställning i soffan. Musklerna krampade. Kroppen var långsam, förutom de gånger då jag flög upp som en explosion och kastade mig in i badrummet. Jag tror att jag kräktes fem gånger den dagen. Någon gång på det kalla kaklet, med ena handens fingrar nerkörda i halsen tappade jag räkningen. Min syster kom tydligen förbi. Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan under en tunn filt. Jag kommer alltid att älska dig för det, min vackra syster. Hur du kom för att sitta alldeles bredvid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var här. Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende. Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig. Hur du aldrig kommer släppa taget om din lillebror som blir allt mindre.

~X~

I morse vaknade jag besviken. Ju längre jag behöver vara vaken, desto sämre kommer jag att må. Trots det kunde jag inte somna om. Jag gjorde i ordning dagens mediciner. Fnittrade nästan åt mängden. Sedan lade jag mig i soffan. Försökte skratta åt brittisk humor. Misslyckades. Därefter slumrade jag genom första timmen av Apocalypse now, vaknade av helikoptrarnas oväsen. I samma ögonblick började en av medicinerna att verka. Den kickar igång mig som amfetamin. Får mig att nöta ned lägenhetens golv i cirklar, där jag rastlöst irrar runt, med ögonen uppspärrade. Jag ställde mig i duschen. Blev ståendes länge. Jag är alldeles för trött för att göra någonting, men alldeles för pigg för att sitta stilla.

Min sjukdom, jag är så trött på dig nu. Och igår hittade jag en bild som får mig att tycka om dig ännu mindre.

tisdag 2 augusti 2011

Någonstans i Babylon

Han undrar om jag sitter och skriver på ett storverk. Jag tittar blygt ner på de slarviga och för någon annan helt oläsliga anteckningarna. Mumlar något. Försöker förklara bort mig. Tror jag säger något om en inköpslista. Han är taxichaufför, hans ålder är svårbestämd – antingen lika gammal som jag själv eller tio år äldre. Han har en pappersmugg med kaffe i den ena handen, en bok i den andra. Han ler med hela ansiktet, sätter sig bredvid mig på bänken utanför Södersjukhuset. Vi pratar en stund om vad jag gör. Vad jag arbetar med. Han leder samtalet. Jag följer. Jag berättar att jag är journalist och jag hör hur dålig jag är på att berätta. Jag hör hur tråkigt jag får det att låta. Fast det egentligen är tvärtom. För jag älskar det. Saknar. Längtar tillbaka.

Vid en paus slår jag igen min anteckningsbok för att fråga vad han läser. Han håller upp den lila pocketboken. Den handlar om rikedom. Om Babylon.
– Du vet redan allt som står i den här. Och det gör egentligen jag med, säger han med ett smittande skratt.
Jag ber honom förklara och får höra om bokens pedagogiska, informativa och uppmanande innehåll.
– Så om jag gör så här kommer jag att bli lyckligare, mer framgångsrik och kanske rikare, säger han efter en stund.
Vi fortsätter att prata om det gemensamma intrycket att så många människors strävan idag verkar vara en ny tv-apparat, en ny mobiltelefon, eller vad det nu än kan tänkas vara. Att få verkar stanna upp och känna efter vad som verkligen är viktigt.
– Hur går det för dig? undrar jag.
– Det går nog så där, svarar han med ännu ett skratt.

Jag berättar att jag inte jobbar lika mycket längre. Att jag inte kan. Att jag inte orkar. Jag vet inte om jag berättar det för honom, eller om jag bara tänker: att min längtan tillbaka är så rotad att listan på saker jag vill skriva om numer provocerar mig eftersom jag inte kan stryka den längre.
– Du borde skriva om sjukvården, säger han och verkar mena det.
– På ett sätt gör jag det redan, svarar jag och börjar berätta om bloggen.
Sedan lämnar jag parkeringen där den heta luften hänger vibrerande, för att möta min läkare inför morgondagens cellgiftsbehandling, den första efter operationen.

Väl inne på hennes kontor pratar vi om smärtan efter ingreppet i juni, hur långt bort jag plötsligt tycker att det känns, om maten som jävlas med mig. Vi pratar om den fortsatta behandlingen. Om att den inte blir kortare.

Och någonstans inom mig är det då någonting som går sönder. Min naiva förhoppning om att behandlingen skulle bli kortare, att det här infernot snart skulle ha blossat över, visar sig ha varit helt felaktig. Jag har bråttom tillbaka till den Kristian som en gång var. Men nu tvingas jag ännu en gång se hur mitt liv blir bestulet. Ännu en gång står jag på knä inför det liv som pissar mig i ansiktet.

Den här gången gråter jag inte. Jag nickar sakta, tar mina papper med behandlingsdatum och pillerscheman och går ut i korridoren, förbi spegelbilden där jag i min nya frisyr ser ut som Christian Bale. Jag är en hård jävel om jag bestämmer mig för att lägga den sidan till. När jag kommer ut från sjukhuset tittar jag mot vatteninstallationen till vänster – förbi de tärda patienterna som röker, förbi de höggravida som vankar med ryggproblem – mot platsen där jag tidigare satt. Sommaren dallrar fortfarande. Bänken är tom. Chauffören är borta. Jag börjar gå och tänker att han nu är på väg mot sin framgång, mot sin lycka. Jag hoppas att han kommer klara det.

Jag går nerför trätrappan mot Ringvägen och tänker att det hela egentligen bara är en fråga om mål och förmågan att hitta dit. Men bara är inte så bara. Jag fortsätter gå mot Zinkensdamm. Trafiken är öronbedövande. Trots mina säkra steg inser jag snart att jag är fullständigt vilse.